|
Ordet -sel i norrländska ortsnamn står för
lungvatten eller en plats i en älv där vattenflödet saktar av mellan två
forsar. Sådana platser fanns det ett flertal av i socknen på forsarnas tid och
namnet härrör troligtvis från någon av dessa och har sedan fått ge
namn åt hela socknen.
Landskapet
Bygden
präglas av det karaktäristiska nip-ravinlandskapet. Detta
började bildas för ca. 9000 år sedan då inlandsisen började dra sig tillbaka.
Smältvattnet från isen forsade
fram i en s.k. isälv och förde med sig slipade stenar och grus. En
rullstensås bildades på detta sätt allteftersom isen drog sig tillbaka.
Denna rullstensås ligger nu i närheten
av nuvarande älvfåra - i Resele återfinns den nedanför Ingesnipan i Ornäs.
När isen smält undan började vattnet rinna lugnare och lätta partiklar sjönk
till botten. Detta finkorniga och tydliga årstidsskiktade sediment täckte
rullstensåsarna i älvutloppet. För ca. 6000 år var där Resele i dag ligger
en havsvik. I takt med landhöjningen övergick denna till älv som sedan under
århundraden grävt sig ned genom sedimenten. Bäckar som rann ned från
sidorna skar raviner i de erosionsbenägna jordarna. På detta vis har
landskapet med nipor, raviner och terrasser bildats. Terrasserna bildar
trappsteg i landskapet och består av älvbotten av olika ålder.
De första människorna
Fynd som stenverktyg och fångstgropar visar
att jägar- och samlarfolk vistats i dessa trakter redan för ett par tusen år
f.Kr. De första spåren av bofasta människor är gravhögar från järnåldern
ca. 700-800 e.Kr. De enda återstående högarna är de som är belägna invid
turistvägen strax öster om kyrkan. I gångna tider lär det ha funnits
gravfält på flera ställen bl a i Rödsta. Som på så många andra ställen
längs älvdalen har högarna här grävts bort under mitten av förra seklet
för att ge plats åt ett expanderande jordbruk. Dessa första ”reselekamsar”
som bygdens söner och döttrar
kallas, var jordbrukare som färdats uppför älven för att slå sig ner där
man fann bördig mark att odla. Jämte jordbruket, som bedrevs som svedjebruk,
spelade det troligtvis även boskapsskötsel, fiske och jakt en viktig
roll.
Medeltiden och
kyrkan
Trakten kom troligtvis tidigt i kontakt med
kristendomen. Ångermanälven med sin bördiga och framkomliga dalgång bildar
landets nordliga mest kyrkotäta område. Man tror att stora delar av befolkningen var kristnade vid slutet
av 1100-talet. Från denna tid här i bygden finns inga dokument kvar. Resele omnämns första gången 1314 i kyrkohandlingar, då som
”Resild”. Resele var vid denna tid ett pastorat med Liden och Junsele som annex.
Den gamla stenkyrkan började byggas i slutet av
1200-talet. Enligt sägnen byggdes den kring en tidigare kyrka av trä. Bygget
lär ha dragit up på tiden och avstannat under flera år pga pestens svåra härjningar
i bygden i början av 1300-talet. Kyrkan ska ha stått klar vid
mitten av 1300-talet, men användes sedan i nära 500 år. Ur de första
skattelängderna från mitten av 1500-talet kan man uppskatta den dåvarande
befolkningen till ca. 200 själar. Under 1800-talets tidigare hälft hade
befolkningen ökat till ca. 1000 personer och den gamla kyrkan ansågs nu vara
för liten. Den fick ge plats för den kyrka vi har idag. Denna är en salskyrka
med ingång och vapenhus i väster samt sakristia och torn i öster. Den uppfördes av
byggmästare Lars David Geting efter ritningar av Axel Nyström. När den nya
kyrkan stod klar 1841, revs den gamla kyrkan. På platsen där den stod - strax
väster om nuvarande prästgård - står idag en minnessten.
Jordbruket och fäbodarna
På grund av det relativt hårda klimatet och
den begränsade odlingsperioden har boskapsskötsel förmodligen
alltid kompletterat åkerbruket eller till och med utgjort huvudnäringen. Foder
odlades ej. Jordlotterna i byn användes för att odla korn och råg och senare även ärtor,
rovor och kålrötter. Djuren livnärde sig på bete i nipkanter och på ingena
(betesmarkerna) nere vid älvstranden. Bondens drygaste arbete var att skaffa
vinterfoder, vilket måste hämtas från ängar och myrar vida omkring. För att
utöka den otillräckliga betes- och slåttermarken anlades fäbodar i skogen. Här
tillverkades smör, ost och mesost. Dessa produkter var hållbarare produkter än
mjölk och kunde användas som betalningsmedel. Från början låg fäbodarna tämligen nära
byn. I samband med laga skiftets genomförande eller "stormåle”
som det kallades i
folkmun - flyttades de längre upp i skogen för att lämna plats
åt åkrar på de gamla betesmarkerna. Byarna på sydsidan av älven hade i
allmänhet sina bodar mellan byn och Faxälven. Tängsta bodar låg exempelvis spridda kring Björssjön
omkring en mil från byn. Vignäs fäbodar låg på Vitberget på ”fel” sida
älven. Det berättas att korna fick simma över medan folket åkte linfärja.
Därefter följde två mil på skogsstigar och spånglagda myrar innan målet
nåddes.
Det nya jordbruket
Fram
till förra sekelskiftet skedde inga större förändringar av
brukningsmetoderna men de första årtiondena därefter kom mycket att ändras. Under
denna tid fick man tillgång till vallfrö, handelsgödsel och
bättre redskap. 1927
invigdes Inlandsbanan som underlättade transporten av dess
varor.
På
20-talet startade mejeriet i Gåsnäs nu kunde bönderna låta andra ta hand om
mjölken. I och med detta hade fäbodarna snart spelat ut sin roll. 1934,
byggs Myrebron, vilket ytterligare underlättar transport inom och utom socknen. År
1948 hade Forsmo kraftverk tagits i bruk och de älvnära betesmarkerna i framför
allt Höven lades under vatten. Under 1950-talet började man byta ut SKB
(Svensk kullig boskap) mot SRB (Svensk rödbrokig boskap), som köptes upp från
södra Sverige. Betet i niporna blev otillräckligt för SRB och dessutom var
dessa inte anpassade för bete i brant terräng. Samtidigt kom traktorerna mer
och mer och bidrog till effektiviseringen.
I början av 60-talet byggdes Moforsens
kraftstation. Tannflo- och Moforsarna tystnade. Samtidigt lades avsevärda
arealer bete och åkermark under vatten. Här låg traktens största
ladugårdsbyggnad beundrad vida omkring. Den hörde till Moströms ägor i
Norrtannflo. Ännu mer legendarisk var kvarnen i Mångmanån. Hit hade man färdats
under två sekel för att få säden malen. Allt detta fick nedrivas för att ge
plats åt kraftverksdammen. Detta är den händelse som genom tiderna orsakat
den största förändringen på miljön i socknen.
Skogen och trävaruhanteringen
Redan på 1700-talet fanns ett flertal
vattendrivna sågar bl a i Björkån och Mångmanån. Befolkningen ökade under
denna tid och virket behövdes för
nybyggnation. Mycket såldes även till de expanderande städerna nedströms
älven. Planken flottades i buntar ner till sockengränsen vid Ed-forsen, där de
staplades till vintern för att då transporteras över den isbelagda forsen och
nästkommande sommar flottas vidare nedströms.
Då sågverksindustrierna vid älvmynningen tack vare ångdriften tog
verklig fart i mitten av 1800--talet fanns här flottarrännor i nästan
varje bäck. Nu flottades virket som timmer. I slutet av 1800-talet kom
massaindustrierna vilket bidrog till än mer ökning av avverkningen. Arbetet i skogen krävde folk både till avverkning,
hästkörning och flottning. Många fick nu för första gången lön i reda
pengar och bygden expanderade. Vid 1900-talets början bodde här ca. 2500
personer.
När älvarna började regleras på 1940-talet
förändrades flottningsarbetet. Forsarna försvann och virket kunde inte som
tidigare läggas på isen i väntan på vårfloden. I stället ledde timmerrännor
förbi kraftverken och stora spakvatten uppstod ovan fördämningarna. Där måste
timret bogseras. Mekaniseringen ökade här som inom andra områden. Nätet av skogsbilvägar blev alltmer
förgrenat. Lastbilar tog till att börja med över transporten från bäckflottningen
och biflottlederna, men så småningom även från huvudflottleden i älven.
År 1982 gick den sista ”rumpan”, d v s den sista strandrensningen
efter en avslutad flottningssäsong. Effektiviseringen av skogsbruket har som
bekant fortsatt men torde väl idag ha nått sitt tak, i varje fall på
avverkningssidan.
Resele idag
Idag
är Resele en i högsta grad levande landsbygd. Här bor enligt senaste
folkräkningen 630 personer. Många är
egna företagare inom jordbruk, skogsbruk eller transport. Här finns
Ångermanlands modernaste skola, invigd för 12 år sedan och helt planerad och
byggd enligt principer av avancerat miljötänkande. Här finns Ådalens kanske
bäst bevarade nipravinlandskap på bägge sidor om älven längs en halvmil
lång sträcka. Här slås vissa niplägdor med lie av traktens lantbrukare och
frivilliga med stöd från Länsstyrelsen för att bevara den unika örtfloran
och utvecklats under århundradens bete
och slåtter.
Jan Gunnesson
|
